Tiden går fort när man har roligt....

Tiden går fort! Det sägs ju att det är på andras barn man ser att tiden går. Men också om vi ser på våra egna barn. En gång i tiden då vi var mycket unga gubben och jag hade vi en stor amerikansk bil - en DeSoto Diplomat - och när vi cruisade planerade vi vår framtid tillsammans. Då såg vi framför oss hela baksätet fullt av små barn - alla små lintottar med hängselbyxor - som Dennis - konstigt nog var alla nästan lika stora också....

Ja, tiden har verkligen gått fort! Idag närmar sig dessa små barn - som med tiden blev sju stycken och inte riktigt lika stora - nu femtioårsåldern. De har gett upphov till femton barnbarn, som inte heller är lika stora. Vår Emma kom allra först och närmar sig snart trettio. Lilla Tyra är minstingen, nu snart halvåret gammal.

 

Det är ibland svårt att hänga med tiden. Jag läste ett intressant reportage i somras om en konstnär som min kära, gamla faster var mycket god vän med. Jag klippte ut reportaget och skrev ett brev till faster Martha där jag bifogade tidningsklippet. Tiden har gått fort, vi har inte hörts på länge, kände jag. Jag fick aldrig nåt svar på mitt brev. När jag börjar räkna efter inser jag att hon, om hon ännu lever, måste vara en bit över hundra år. Hon kanske inte lever längre? Konstigt att jag inget vet?? Men då alla "di gamle" har gått bort, alla trådar är avklippta, då får vi inget veta längre och tiden, den där tiden har bara gått ...

 

Vad vill jag säga med detta? Fånga tiden, ta vara på tiden, jaga inte fortare mellan alla måsten i vardagen än att du hinner bry dig om nära och kära, vänner och gamla fastrar. Jag har alltid haft mycket att göra, ofta alltför mycket att göra, och då händer det sig att man inser att tiden, den där jävla tiden, har bara rusat iväg. Vad har jag sysslat med? Var det viktigt? Kanske kunde jag ha prioriterat min tid annorlunda?  

//Agneta