FLYGER ALLA FÅGLAR TILLBAKA?

 Jag är född och uppvuxen på Gotland, men flyttade ifrån ön då jag var drygt arton år. Jag har därefter levt nästan sextio år i Småland, där jag först stod fjorton år framför spisen och födde barn. De fjorton åren lärde mig en hel del, att laga mat, baka och hushålla, torka, trösta och fostra små barn. Jag var "hemmafru" samtidigt som tiderna började förändras, alltfler behövdes ute i arbete för att hålla samhällsapparaten igång och hemmafruarnas tid var över... 

Jag började plugga igen, jag som en gång läst halvklassisk linje med siktet inställt på språk och litteraturvetenskap, ville nu läsa ekonomi och juridik, tyckte att däri låg livets innersta mening. Jag kände mig som en fullständigt uttorkad svamp, jag kunde suga i mig hur mycket som helst. Jag fick sen jobb på Skatteverket och nästan utan att jag visste hur det gått till, så hade det gått tjugofem år - härliga år med många spännande och utmanande arbetsuppgifter, sista tiden i Göteborg efter en stor omorganisation. Därefter tog engagemanget för Allhallen vid - lobbying, bygget, invigningen och sen har det plötsligt rullat iväg femton år igen.

Sen gick plötsligt livet in i en ny fas. En omstart på något gammalt, men ändå något helt nytt! Sent under hösten 2020 fick jag en kontakt via Messenger med frågan "Kommer du ihåg?..." Javisst kom jag ihåg, ingen glömmer väl sin första stora tonårskärlek! Vad ledde det till? Kontakter varje dag, samtal många timmar in på sena nätterna och vi hämtade upp allt som hänt de senaste sextio åren. Då vi träffades i början av 60-talet var vi sexton och nitton år gamla och vi var tillsammans i 1,5 år, men sen ville Ödet annat för oss båda. Våren 2021 möts vi igen och det känns precis som det var igår vi sågs senast. Vi har båda haft innehållsrika liv med äktenskap, barn, jobb... men våra livskamrater har gått bort och vi har levt ensamma i många år. 

Vad hände sen? Våren och sommaren har gått, resorna till Gotland och Småland har varit många, känslorna fördjupas och vi inser att vi vill leva tillsammans. Varför ska vi vänta, vi har ju väntat i sextio år? Så lördagen den 7 augusti gifter vi oss i Ala kyrka och lovar att älska varandra i nöd och lust. Och som gamle vännen och prosten Sune sa i sitt vigseltal "gammal kärlek rostar aldrig"...

Min bror, som höll ett känslofyllt tal på bröllopskalaset, sa att alla fåglar så småningom återvänder till den plats där de är födda - och visst är det sant; jag kommer att återvända till Gotland. Här har jag mina rötter. Jag känner mig trygg och hemma i Ala, här kan jag leva och bo. Jag har haft mitt hjärta i Småland i sextio år men kommer så småningom att lämna; mitt hus står kvar i Hovmantorp och mina olika engagemang innebär att jag kommer att pendla några år - och ibland kommer jag att ha sällskap över Östersjön...

Ytterligare några år blåste förbi...

Vardagen är intensiv och egentligen har den alltid varit det - jag trivs dessutom bäst när det är fullt upp. Ibland tänker jag "det ska jag göra när jag får tid...". Till exempel vill jag hinna lära mig fotografera bättre med min nya kamera. Eller bara sätta mig på tåget och åka och hälsa på Marianne. Eller åka ner till Karlskrona och äta lunch. Men pappershögarna på skrivbordet pockar. Alltid nåt som behöver göras; fakturering, bokföring, skattedeklarationer, bokslut, rapportering... Jag skattar mig lycklig som har jobb, tjänar pengar och möter nya utmaningar varje dag. Inte heller är jag slav under dessa "måsten", jag är min egen chef och kan själv prioritera vad jag ska göra.

Jag älskar att åka tåg. Under förra sommaren förverkligade jag en gammal dröm. jag reste till övre Norrland och Nordnorge med tåg. Veterantåg. Många dagar och nätter ombord på ett gammalt tåg i förstaklassvagnar. God mat i restaurangvagnen. Passerade polcirkeln. Solen gick aldrig ner. Norra Norge var hisnande berg och djupa fjordar. Fascinerande var besöket i Kirunagruvan med visning, film och fika nere på 600 meters djup. Och ingenting går upp mot att sova i sovvagn med kupéfönstret öppet, tåget går fort fort, så fort som ett gammalt diesellok orkar,  nattluften öser in...

Resan var trevlig, helt underbar, men jag kommer inte att göra om den även om jag är medlem i föreningen Kalmar Veterantåg. Repriser är inget som attraherar. Nästa mål är Färöarna och Island.

Vardagen på Villa Bo har förändrats under det senaste året. Lisa och Cissi är numera i katthimlen, åren tog ut sin rätt. Nya små har flyttat in och de berikar tillvaron på olika sätt; till exempel som hjälparbetare i trädgården.

//Agneta

GOTT NYTT ÅR ALLA!

Nu rullar år 2015 ut - och jag ser med nyfikenhet fram emot 2016. Nytt år med nya tag! Det händer så mycket positivt på alla plan - privat i familjen, med jobbet och inte minst med Allhallen. Det sker utveckling på alla kanter. Och utveckling är min livsluft - ve och fasa, tänk om tillvaron stod stilla och jag sutte här hemma i min lugna vrå och löste korsord. Salig Moster sa på sin tid, när man frågade vad hon sysslade med "Ja, jag sitter här och glor på nyponbusken, jag har inte sett en människa på fjorton dagar"....

Jag har visserligen en nyponbuske utanför köksfönstret, men jag befinner mig ändå inte i hennes situation...

Julveckorna har försvunnit förbi med huset fullt av barn, respar och barnbarn. Roligt att ha dem här, roligt att följa hur de små växer och utvecklas. De flesta barnen bor långt borta, spridda över hela Sveriges land, så vi ses kanske bara 4-5 gånger om året. Roligt att ha tid att sitta framför brasan och prata. Roligt att höra om deras vardag och bestyr därhemma.

Jag håller på med uppdatering på många plan - Agneta 2.0 - och därför ser jag med spänning fram emot det nya året. Min utvecklingsstrategi är inte helt färdig, jag jobbar ännu på den. Vad vill jag göra med resten av mitt liv? Jag har lärt mig att leva ensam, hade ju inget annat val egentligen, då min gubbe lämnade in efter 52 år tillsammans. Vi träffades när vi ännu var barn - arton och nitton år - men vi växte ihop, blev varandras bäste kompis, fick sju barn, startade och blev kompanjoner i flera företag, hade många härliga och spännande år...

Nu är en ny tid.

Men först ska jag göra mig redo att åka på partaj och skåla in det nya året.
GOTT NYTT ALLA!

Höst, dis, löven faller - allt gör sig redo för att övervintra...

Jag har alltid tyckt bäst om hösten. Alla färger som går från grönt, till gulgrönt, till gult, till rött, och allra sist till brunrött och grått.... Att åka bil eller tåg genom ett höstlandskap är som att bada i alla höstfärger och utgör en riktig njutning, en lisa för själen! Jag deltog i en färganalys en gång för länge sedan . Då fick jag veta att jag är "höstmänniska" vilket innebär att jag ska klä mig i höstens färger för att vara mest till min fördel. Det känns logiskt och riktigt på något vis - jag trivs ju ändå bäst på hösten.

Det finns ett stort lugn på hösten, när allt i naturen drar sig tillbaka. Fåglarna drar iväg, gässen brukar vara de sista. När jag hör deras "prat" i skyn är det ett tydligt hösttecken. Allt förbereds för vintern. Det är ljuvligt att sitta inomhus och elda i kakelugnen. Tända ljus. Läsa en bok. Kravlöst. Ingenting som pockar på, varken rensa i rabatter eller andra plikter utomhus.

Tiden går fort när man har roligt....

Tiden går fort! Det sägs ju att det är på andras barn man ser att tiden går. Men också om vi ser på våra egna barn. En gång i tiden då vi var mycket unga gubben och jag hade vi en stor amerikansk bil - en DeSoto Diplomat - och när vi cruisade planerade vi vår framtid tillsammans. Då såg vi framför oss hela baksätet fullt av små barn - alla små lintottar med hängselbyxor - som Dennis - konstigt nog var alla nästan lika stora också....

Ja, tiden har verkligen gått fort! Idag närmar sig dessa små barn - som med tiden blev sju stycken och inte riktigt lika stora - nu femtioårsåldern. De har gett upphov till femton barnbarn, som inte heller är lika stora. Vår Emma kom allra först och närmar sig snart trettio. Lilla Tyra är minstingen, nu snart halvåret gammal.

 

Det är ibland svårt att hänga med tiden. Jag läste ett intressant reportage i somras om en konstnär som min kära, gamla faster var mycket god vän med. Jag klippte ut reportaget och skrev ett brev till faster Martha där jag bifogade tidningsklippet. Tiden har gått fort, vi har inte hörts på länge, kände jag. Jag fick aldrig nåt svar på mitt brev. När jag börjar räkna efter inser jag att hon, om hon ännu lever, måste vara en bit över hundra år. Hon kanske inte lever längre? Konstigt att jag inget vet?? Men då alla "di gamle" har gått bort, alla trådar är avklippta, då får vi inget veta längre och tiden, den där tiden har bara gått ...

 

Vad vill jag säga med detta? Fånga tiden, ta vara på tiden, jaga inte fortare mellan alla måsten i vardagen än att du hinner bry dig om nära och kära, vänner och gamla fastrar. Jag har alltid haft mycket att göra, ofta alltför mycket att göra, och då händer det sig att man inser att tiden, den där jävla tiden, har bara rusat iväg. Vad har jag sysslat med? Var det viktigt? Kanske kunde jag ha prioriterat min tid annorlunda?  

//Agneta

 





Alla dessa härliga höstdagar.....

Milda dagar som inleds med tidig mjölkvit dimma för att senare under förmiddagarna klarna upp, då solen tittar fram... jag är höstmänniska fick jag en gång fått veta och det är säkert helt korrekt! Jag mår bara sååå bra under den här tiden av året... Vi gör ofta små utflykter under helgerna gubben och jag då vi känner oss lediga från vardagens alla bestyr. Vi besöker gärna gårdsbutiker, loppisar eller tar en tur för bara för att fotografera. Vi är amatörisar och bilderna blir aldrig så vackra som verkligheten, men det är ett nöje ändå. Förra helgen fyndade vi på loppis en hel kasse fylld med olästa kriminalromaner, gamla fina theburkar och en nysilverbricka med den "rätta" kanten - allt för bara 90 kronor.

Vi återkommer ofta till Dansjö Gård utanför Alvesta och deras underbara gårdsbutik för att fylla på med kött, isterband och korvar av gårdens egna kossor som betar i hagarna vid Dansjön. Gårdens gamla smedja från 1700-talet har renoverats och byggts till med en köttbutik. Gårdsbutiken har tillkommit med hjälp av EU-medel för landsbygdsutveckling och som notorisk "landsbygdsutvecklare" tilltalas jag av initiativ som gör att vi får möjlighet att handla det lokala och närproducerade, där man har koll på kvaliteten i hela kedjan och jag träffar gårdsherren själv bakom köttdisken med trevligt småprat och tips inför tillagningen... Vi följer också utvecklingen i kohagarna på Grimsnäs Herrgård - från tidig vår och hela betessäsongen. Trodde väl aldrig att jag skulle utveckla en sådan förkärlek för kor, jag som en gång hade omåttligt brått att lämna bondlandet när jag var arton... Nu börjar årets kalvar bli riktigt stora och snart är det dags för alla djuren att flytta till vintervistet - ännu finns det dock mycket gott gräs kvar att äta. Vi la märke till en stor kossa som nu alldeles uppenbart var ledarkon i flocken och beskyddade alla de mindre - hon höll noga koll på oss när vi fotograferade och varnade oss med ett djupt brummande...

Vi har hunnit med en utflykt till Korrö Hantverksby också - en fantastiskt vacker plats på jorden, en riktig pärla, som vi har besökt många gånger under de senaste tjugo åren sedan första gången, då vi hade kanotsemester med tre barn, fullastade kanoter med kläder för alla väder, tält och mat, och paddlade i dagarna tre nerför Ronnebyån. Målet för kanotfärden var enligt planen Ronneby och Östersjön, men efter tre dagar var matförråden slut efter barnens ständiga krav på strandhugg med grillning på alla holmar och ständer. Vi fick avbryta vid Södra Sandsjö och ringa efter hämtning av både oss och kanoter. Men det var en annan historia... Korrö har utvecklats starkt under de senaste åren och numera kan man äta gott och småländskt i restaurangen alldeles invid det porlande åvattnet...

Vi må synas och höras//A

Vi har haft kärt besök....

Under en vecka har vi haft besökare från Sveriges andra stad. Två av släktens yngsta och deras Mamma har gästat oss. Max nu 14 månader och hans Lillasyster två månader. Katterna har varit livrädda - Cissi har knappt vågat komma in och verkligen hållit sig undan. Konstigt folk det här, tyckte Cissi. Men hon är rädd för många. Hon är livrädd för Anna, även om hon träffar Anna ofta. Anna stoppade Cissi i badet den gången hon hade hämtat hem henne från en lagård i Hultsfred för att presentas Pappa på födelsedagen för fem år sedan. Skräcken sitter fortfarande djupt.

Max har en otrolig kapacitet. Han är snabb som blixten. Man vänder ryggen till och vips - ja vips har han knatat upp för hela trappan, vilket han ändå vet att han inte får. Han tömmer skåp och lådor på ett ögonblick. Han har massor av leksaker - hur mycket prylar, bilar och traktorer som helst - med vispar, bunkar, grytor och annat är mer intressant. Fjärrkontroller är "telefoner" och han pratar i dem alla. Gömmer dem också. Vår TV funkade inte på flera dagar, först då vi handlat in en ny fjärrkontroll. Vi har förvarnat hans föräldrar - om något år är han en sån som kommer hem med fickorna fulla av grodor. Vi känner en närstående som gjorde så när hon var i 4-5-års ålder. Max är stora pojken nu. Och han är snäll och omtänksam. Först när Mamma och Pappa kom hem med Lillasyster rynkade han ihop hela ansiktet och började gråta. Konstigt folk det här, tyckte han. Nu är han en mogen och ansvarskännande Storebror och hjälper henne med nappen om hon är ledsen. //Agneta